Ångest.
Jag är jämt så glad! så säger alla.
Men det är för att jag är bra på att dölja det som gör ont.
Det som gör ont på riktigt alltså.
Blir jag förbannad däremot så strömmar tårarna åt alla håll, vettefan varför.
Vid uttalandet av ordet pappa startas en process i min kropp.
Alla muskler spänns samtidigt, det gäller att försöka se avslappnad ut ändå.
Min mage krampar, men det syns inte lika väl om man spänner den hårt.
Min hals blir krampig och svider, men det märks inte om man andas sakta,
sakta, sakta. Iiiin och uuut.
Kolla inte personen som pratar i ögonen, kolla bort och le, nicka om det behövs.
Invänta nästa normala andning som kommer efter ca 2 minuter.
Samma sak med ordet cancer. Jag har min lista med saker.
Jag följer den rutinen varje gång. Den märks inte. För er!
Vill jag gråta har jag lärt mig att göra det i duschen.
Eller helt enkelt med kranen på. Andas man super-sakta hörs
det inte ens. Vill jag skrika och kasta saker så gör jag det på tåget.
Helt ensam klockan tre på natten i ett tåg på en obemannad tågstation.
Är inte det smart?
Det som förstör det för mig är när hon snälla mamman på Turistbyrån
pratar om vilken bra människa pappa var. Hon gillade honom.
Jag nickade, andades sakta och gick in till skrubben och var ensam.
Krampade ensam. Jag blev så upprörd att jag mådde illa.
Hjärtat slår fortare och fortare tills man blir yr, kallsvetten kommer krypandes,
halsen känns som att den är påväg att sprängas, hjärtat explodera.
Jag försöker bedöva mig själv. Men eftersom det inte går krampar jag ensam.
Jag vet egentligen varför jag har ångest och hjärtklappning om nätterna.
Men ingenting kommer bli bra igen, därför sätter jag hellre fram en fasad.
För att jag är starkare än depp. Starkare än ångest. Starkare än er.
Många tror att jag är svag.
Jag sjöng på min pappas begravning.
Vad gjorde ni?
Varje andetag utan dig är en plåga, varje dag endast
ett tidsfördriv tills jag kan vara hos dig igen.
jag satt helt paralyzerad på min pappas begravning, ville gråta men inga tårar pressades fram. Jag bara satt där och stirrade på kistan, önskar nu att jag gjort det annorlunda. Väldigt fint och minst sagt starkt av dig att sjunga på hans begravning!
/random tjej som bevakar dig!
Det är hemskt, det var svårt att gråta för mig också. Jag grät ingenting under sången utan sjöng bara. Det var efter det som jag grät första gången. Min pappa var ju väldigt musikalisk och vi gjorde allt ihop, det har alltid vart jag som sjungit när vi spelat mm så jag skulle lixom aldrig kunna låta någon annan sjunga just då kände jag..
<3 <3
vet precis hur du menar!! man blir som en vägg utåt av något slag och så fort någon nämner honom så känns det i mig som att väggen rasar men fortfarande är man en vägg utåt!
<33
Hej Sofie! Fattar. Tiden läker inte alla sår. Den lägger bara en blöt disktrasa över det så att vardan
ska kunna funka hyggligt med den fasad du pratar om.
Henry pratade ofta om hur tighta han och du var. Vi satt på nätterna och pratade om precis allt, som om vi hade känt varandra sen barnsben. Vi hade ju samma
jävla cancer.När jag var på begravningen kändes det som det var en bästa kompis fast vi bara känt varandra i 2 veckor. Men det var kvalitetstid.Man börjar fatta vad som är viktigt i livet.
(Jävligt irriterd på läkarna på Akkis som gav mig en prognos men bara mumlade om nya prover på Henry istället för att ge honom en hint om att det här är jävligt serious och gett honom en chans att tänka och planera. Scheisse.)Lider med dig.
