Iallafall.
Det är inte alltid min bebis (Diza) kan få som hon vill.
Jag låter henne lika mycket göra som hon vill,
som jag skulle låta en framtida riktig bebis göra som hon vill.

Hon får faktiskt inte äta blommor.
Hon får inte bita mig i tårna.
Hon får inte ligga på den rena tvätten.
Hon får inte sitta på datorn när jag betalar räkningar.
Hon får inte mammas mat bara för att hon vill ha den.
Hon får inte alltid bli buren för det orkar jag inte.

Vilket resulterar i att Diza har fått lära sig ordet "NEJ".
Diza gillar inte det ordet.
Inte alls.
Hytter jag med fingret och säger "Fy dig Diza"
så har hon helt plötsligt lärt sig att ge igen med tassen.
Tar man upp fingret, tar hon upp tassen & sätter ner fingret.
Diza rätt, mamma fel.
Lyfter man upp henne och säger "Nej nej nej lilla fröken"
kan man få en tass i nyllet numera.

Men oftast önskar hon mig bort från denna planet.


Dumma, dumma, DUMMA mamma.


Kan katter komma i trotsåldern så har jag en här.