Sen när blev jag småbarns mamma?
Och nu tänker ni vänta nu, Soffy har väl ingen unge?
Och det kan man ju tro! Men det har jag visst!





Nu är hon knappast sådär liten och oskyldig längre,
och inte behöver hon någon kudde under rumpan heller.
Hennes rumpa är kudde nog nu.


En typisk "Godmorgon mamma, din hårspray ligger under badkaret,
din sminkborste under garderoben, min råtta ligger gömd i dina jeans
& en hårboll infinner sig på mattan i hallen!"

Jag vet, det är galet. Hon berättar ALLT för mig! Och om inte,
så märker man det så fort man går upp ur sängen.

Hon är så rolig, klappar man henne inte, får man en tass i ögat.
Klappar man fel får man ett surt mjau, rör man rumpan( den är helig, och stor),
får man SPÖ. Hon bits jätte hårt faktiskt! Haha.
Det händer faktiskt att jag krälar runt på golvet och leker med henne
bara för att hon blir sådär supernöjd när hennes favoritmorsa (inte för att hon har en annan?)
går på alla fyra på golvet med henne, som den största, osmidigaste och
förmodligen rödhårigaste kattmamman som finns.

Jag får inte kissa ifred, nej nej det går inte. Isåfall ska man
tok-attackera dörren(helst med huvudet, hon är så smart min kattbebis)
tills man bara måste öppna åt henne för att bespara henne huvudvärken.
Bada är också en såndär sak som man inte får göra utan henne.
Då skriker hon! Helst tills Adde som ligger och sover går upp ur
sängen och öppnar badrums dörren. Då smyger hon sakta upp till mig
och kurrar sönder bara för att hon fått som hon vill.
Efter det doppar hon svansen i vattnet och spenderar ca 10 minuter
till att jaga svansen tills den är helt torr.



Glömde jag nämna att hon är smart? Isåfall gör jag det nu.
Hon jamar när hon vart på lådan, hon jamar om det är slut på vatten,
hon jamar när vattnet i skålen inte är fräscht nog, och hon jamar
när hon vill bli upplyft. Precis som en bebis!

Så nog är jag småbarns mamma alltid.
Hon är min älskling! Fast att hon bits & härjar.