Jag hade faktiskt kunnat tänkt mig att förlova mig.
Men!
Det är inte jag som ska säga "Nu ska vi förlova oss"
eller "Du kan vi inte förlova oss?"
Sånt är så pinsamt. Vill någon förlova sig med mig då äre minsann
på riktigt det ska vara och inget jävla hittepå.
Ringen får heller inte komma från guldfynd.
Då blir det inget.

Hahaha, ja jag är verkligen en sån som
har bestämda regler om sådant.
Jag vill absolut förlova mig, gifta mig och skaffa barn.
Jag är sugen på alltihop!
Men bara för att jag vill ha barn skaffar jag det inte rakt upp och ner
för att jag har lusten, det har ju dom flesta?
Men när det handlar om mitt barn så är det viktigare än så.
Tycker jag.

Det handlar inte om att jag inte tror att jag kan ta hand om ett barn,
jag kommer bli världens bästa mamma & det tvivlar jag inte en sekund på.
Jag älskar barn och har alltid gjort det.
Jag har även typ 14 kusiner eller nåt så jag har fått träna lite.
Kanske ska nämna att vi är rätt nära i vår släkt också så jag
känner alla mina kusiner väldigt bra & vi som bor nära träffas ofta.

Som liten drömde jag alltid om att få mammas ringar hon hade när hon
förlovade sig/gifte sig, jag ville alltid låna dom och prova och kolla osv.
När jag väl fick min ring på studenten hade jag exakt samma storlek som mamma
och jag började faktiskt gråta :P
Jag har viljat ha den så länge så det var riktigt mysigt att äntligen få den.
Det står även Henry i den & det betyder ju extra mycket nu.

Jag tar aldrig av mig den förutom enstaka gånger på gymmet när den skär
in i fingret när man lyfter tungt så det typ går hål i skinnet :P
Annars har jag haft den konstant sen jag tog studenten.