Ja, jag hade en sjukt jobbig helg.
En närastående finns inte mer och jag vill inte prata om det.
Jag bröt ihop totalt och blev helt weird i skallen.
Jag visste alltid att det skulle komma en tid
som skulle påminna mig om den värsta tiden i mitt liv,
och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det när
det väl blev så, men nu har jag fått tid att samla mig och
gått över i praktisk-mode igen och känner ingenting.
Ibland spricker det och allting faller, men jag har lärt mig
att bygga upp det snabbare nu.
Jag måste ha det såhär, jag klarar inte av att inse vidden av allting jämt.
Då skulle jag nog bli sinnessjuk på riktigt.